by lovi

att vara osäker kan vara den värsta känslan. när man inte lyssnar, känner efter, eller tänker på sig själv. och när man väl insett hur man själv tänker, hur fan ska man våga visa det. att visa vad man känner är som att öppna sig till max och hey, det är då man oftast bara blir sårad. och det pallar ju ingen människa. eller iallafall inte jag. sen när man väl bestämt sig, vad betyder det i det stora hela. om man känner en sak och går på den känslan, så i slutändan blir det inte så ändå. då blir man ju sårad likt förbannat. man är sårbar, trots att man själv inte vill inse.så det mest logiska eller kanske fel ordval, men att bryta helt med någon är sättet man bli minst sårad på, men istället för sårbarheten kommer då ensamheten och tomheten. och hur f a n vet man om man väljer rätt. finns det ens något rätt val. ska man lyssna på hjärtat eller hjärnan, på det man vill eller det man för sitt eget bästa borde vilja. eller det lättaste är nog att bara skita i allt, leva i en lossasvärld där allt är som vanligt, men det är då man är osäker, ena dagen kan allt vara bra och man känner, shit det går nog, medans andra dagen är allt ett helvete och man fattar inte vad man gör. vart är början eller än värre vart är slutet. om man ser slutet är kanske besultet lättare att ta. men om man inte gör det. om man bara ser ett stort frågetecken. man ser inte någon framtid och man har "glömt" det som var. vad ska man då stödja sitt beslut på. hur ska man kunna bestämma sig om man inte vet vad man ska bestämma.om man inte vet vad oddsen är, om man inte vet vad man vill. man kan ju vara naiv och tänka det kommer bli bra, men tänk om inte. man är dessvärre inte själv. det finns en motpart. om den skulle vara säkert skulle det ju iofs också vara en stor fördel. men två som grubblar. en som tänker för mkt, en som inte tänker utan bara kör. och tar en dag i taget. en eller två som kommer bli sårade, eller ingen. drömtänkade. men antagligen inte sanningen. man ska inte vara naiv. någon kommer bli sårad. one way. inget varar för alltid. det har man lärt sig på livets hårda resa. ibland undrar man varför allt ska vara så j ä v l a komplicerat. inget får någonsin gå lätt. eller jo saker kan gå lätt, men när saker går rätt och allt är bra hela tiden, då har man inget man är rädd att förlora. när allt går bra handlar det bara om en själv, men så fort det kommer in en annan i livet som man inte kan kontrollera, det är så osäkerheten smyger sig på. det är då man har något att förlora, man kan eller jag kan inte förlora mig själv. jag kan bara förlora andra. när det händer är livet ett helvete, men om den man värdesätter högt dör, är det inte samma sak, personen finns inte kvar i livet, personen blir ett minne och det minnet bevarar man för alltid, om personen bara flyter ut ur ens liv är det en annan femma. något stämde inte.något var fel. person blir inte ett minne, personen blir ett lyckligt skede i livet, men efter lycka kommer olycka. och personen blir inte ett så ljust minne. utan mer nej, du fick mig att må dåligt. det vill man inte ha som ett sista minne från en man har värdesatt högt. en som har fått en känslokall idiot att börja känna efter. det är läskigt. öppnat dörrar som inte fanns. hittat hål som inte kan täppas igen.berört. när en person man värdesätter försvinner. då då då. kan man bryta ihop och sen resa sig och gå vidare, det har hänt, men om en person man värdesätter bara bleknar lite, eller mycket. ska man våga hoppas våga tro, eller ska man inse att en stjärna som inte lyser klart är en förlorad stjärna. ska man söka lycka för stunden och såra en själv och nr 2 ännu mer. man kan bli "lycklig" för stunden, men det varar inte för evigt och man har absolut stängt alla dörrar alla ljusglimar för att hitta tillbaka. ska man söka lycka för stunden och mätta sitt begär eller ska man våga vänta och se vad tiden har att utvisa. ett tag går det att våga vänta, men om inget händer finns risken att  man känner sig som en naiv idiot och ångrar att man inte bröt upp från steg ett. men hur ska man veta vad som är rätt. ska man våga lita på sina känslor och riskera att bli fett sårad, för det är det som känns rätt. eller ska man sluta hoppas. och inse det är över, begrav dina känslor långt borta och låt dom aldrig mera få komma upp till ytan. där hör dom inte hemma. men om man inte vill det. om man vill vara naiv och hoppas. men om maninte vill bli sårad. livet är god damn svårt. det finns inga svar. den enda som sitter på svaren är du själv. men om man själv inte vill bekänna att man vet vad man vill, att man själv vet vad man känner, men vågar inte riskera nåt. ska man vara helt ärlig och säga så här känner jag. take it or leave it. eller ska man säga exakt vad man känner, och låta nr 2 ta in det och sen stå där som en öppen bok, redo att bli sårad. eller ska man vända ryggen till och säga. jag vet inte. fast man gör det. vem är det bästa att ljuga för. det är fel att ljuga för en annan och det är fel att ljuga för sig själv. tänk om ne tänk inte om. face the fact. man vet innest inne vad man vill. och om man inte vågar visa det, handlar det troligtvis om känslor, och rädsla för att blotta sig och bli sårad. man vill inte visa vad man känner, för att det är en värdesak. men då kan det bli dumt om man inte visar vad man känner hur ska nr 2 våga gå vidare. det handlar om två människor i ett samspel. sen oftast inte funkar, ingen vågar säga nåt och allt rinner ut i sanden.men om man inte vill det. är det värt att visa vad man känner, riskera de negativa konsekvenserna MEN hoppas på de positiva. om jag nu ska bli personlig i detta inlägget så har jag alltid varit en som alltid tänker positivt, och försöker alltid se möjligheter. men då har det handlat om små saker. om det inte blir som man hoppas är det inte hela världen. man är inte sårbar. för det är inget som berör.men den 29 oktober 2005 fick mitt synsett på livet en rejäl smäll på käften.sen dess har jag inte vågat hoppas på nåt. allt kan försvinna ur ens liv. och då menar jag allt. och det är synd, för jag tror att man kan förlora så mycket om man inte vågar visa vad man känner om man inte vågar öppna sig. om man inte visar sina rätta käsnlor och tankar, jag tycker det är synd. men det är svårt att våga släppa taget om ens tillvaro som ändå är hyffsat okej. man orkar inte bli sårad. för det kan ta lång tid att komma över. en drömvärld kan så lätt krossas, och om man inte är med på det så blir efterarbetet 1000 gånger värre. så frågan är, ska man våga gå den vägen och följa sina känslor, och antingen för en positiv eller negativ respons. eller ska man stänga av helt och inse att den enda man litar på och vågar lite på är sig själv, och leva ett liv fullt med känlor som aldrig får komma ut och ev få besvar.
som alltid förr kan man ta allt i livet med en klackspark, shit happends och dra ett streck över skiten och lossas som det aldrig har hänt, men förr eller senare kommer allt ikapp en och då står man med massa tankar i huvudet från små saker som växt. och då är det försent. gör något åt saken nu. inte sen. man måste våga ta beslut. risken finns att beslutet redan är taget, men våga. hur säger man. jag är värdefull och det är även du. men ett du och ett jag kanske blir bra eller så blir det katastrof. men nu ska jag sluta filosofera. jag vet.
jag vet inte rikigt vad jag har skrivit, jag orkar inte läsa igenom, förhoppningsvis gör ingen det. det är bara ord, som inte handlar om någon in te om mig inte om dig. det är bara ord. som bildar meningar utan mening......

shame on me.i will be the reason for you pain, you can but the blame on me.