by lovi

ikväll har jag spenderat kvällen med min mamma, kusin och moster, vi hyrde marley and me.
jag har nog aldrig snyftat så mycket till en film någonsin innan.
den träffade rakt in i hjärtat, alla små kommentarer som fastnade te.x, när sonen i famijlen sa;
han kommer alltid att finnas. sånt rörde mitt hjärta.
eller som när hunden knappt kunde gå upp för trappan, där brast det för mig.
jag har varit i exakt samma position. men det går inte ens föreställa sig, hur det verkligen är.
innan man har upplevt det.
det är något speciellt. när man förlorar sin närmsta krabat i livet.

men sen när jag gick upp för trappan till lägenheten insåg jag hur fint det egentligen är att sakna någon, jag saknar min lilla tuss varje dag. tänk om någon skulle sakna mig så, då skulle jag bli riktigt rörd.
jag saknar det vi hade, vårat speciella band jag saknar oss.
det tänker jag fortsätta sakna livet ut.

 

några jag inte behöver sakna mer än en dag nu är mina nya små knoddar. tur att dom bara är ett resp tre år gamla, och jag hoppas av hela mitt hjärta att dom kommer finnas vid min sida många år fram över, och att när det väl är dags så kommer maxi ta väl hand om dom.

de är ju trots allt från samma familj.